unab

Fan nu är jag ledig.

En intressant man vid namn Alain de Botton gästade för några månader sen (sändes 29 januari) Skavlan. Han va filosof och hade skrivit en bok om varför vi arbetar - egentligen.

Jo, enligt honom så arbetar vi för att skräckfyllda tankar förhindras på arbetet (när vi jobbar har vi inte utrymme till att tänka på vår lilla existens i stora universum). På arbetet fokuserar vi på att vi ska vara där, och där vid en viss tidpunkt, och göra det här, och det här innan kl är t ex 15.00 och så vidare, och så vidare.

Arbete gör att vi känner oss betydelsefulla, och det ger oss en känsla av mening. Så fort vi inte jobbar (och i mitt fall och inte har någonting att göra) blir vi oroliga. För det är då vi "har tid" att tänka på vår existens.

Det här med att vara ledig har jag som sagt lite svårt för. Förra sommaren när jag kom hem från Norge efter 6 veckors arbete, tog det inte många dagar förren jag va på Arbetsförmedligen i Simrishamn och sökte jobb - och det va inte vilka jobb som helst jag sökte -  utan det va riktiga skitjobb, jag skulle då kunna nöja mig med vad som helst bara jag hade något att göra om dagarna. Dock fick jag inget för jag skulle åka till Indonesien några veckor senare. 

Att "känna mening" i det jag gör har också alltid varit centralt för mig. Jag började jobba relativt sent, mitt första sommarjobb fick jag när jag va 17 år. Innan dess handlade sommrarna för mig om att ligga på stranden. Och meningen med att ligga på stranden var att bli så brun som möjligt.  

Med väldigt stor risk att låta helylle nu så var det även meningsfullheten en av anledningarna till mitt yrkesval - sjuksköterska. (Men fuck that nu - är som sagt obeskrivligt osugen på att börja plugga igen!) 

Egentligen tror jag inte att det är själva ledigheten i sig som jag tycker är jobbig utan det är att jag inte ser någon mening med att vara det. Speciellt inte nu när jag är här i Norge. "Grund-meningen" med att jag är i Norge är att jag ska tjäna pengar och när jag är ledig tjänar jag inga pengar. Men sen finns det absolut ingenting att göra här i Gjövik heller - det är en extremt oinspirerande och ostimulerande stad. Idag har det dessutom regnat hela dagen så jag har inte velat gå ut...

Men jag tror och hoppas att det kommer bli lite lättre bara jag kommer hem. Där har jag två brorssöner, vänner, hund, inlines och förhoppningsvis en surfbräda som kan hålla mig sysselsatt.

Frågan lyder: Tänker den där Una alldeles för mycket eller är det kanske bara så enkelt att hon har ADHD? 

                                                             
                                                       Gör en Gynning. Typ... :)