27/10 - uppdaterade Norge-observationer

 
Hjärtligtijälkomma skall dere voras till världens längsta inlägg!
 
Okej nu är det snart fyra år sedan jag skrev om "kulturkrockar och frustrationer" som jag stötte på när jag bodde i Gjövik http://unab.blogg.se/2010/april/. Nu har jag bott i Oslo i snart 1,5 år, och det har gett mig inspiration till ett liknande inlägg. Igen är det två återkommande teman som kommer att uppmärksammas vilka är: språk och mat.
 
Innan jag börjar mitt mjäk, vill jag förresten bara nämna att jag trivs väldigt bra i Oslo, så bra stad, och så fin. Vill även tacka Norge. För på vilken planet hade en sjuksköterska som jobbar i Sverige kunnat ha 5 res-månader på ett år? I Norge är detta fullt möjligt. Tusen tack!
 
SPRÅK 
Jag har förståelse för att norrmän inte förstår svenska alla gånger, men ibland så är det nästan skrattretande. Tillexempel härom veckan när jag behövde klippa till ett plåster på jobbet och frågar en kollega:
 
- "Hej ursäkta har du en sax [saks] jag kan få låna?"
Kollegan: - "HÄÄÄ?" (detta är norska och betyder ungefär: "förlåt jag hörde/förstod inte vad du sa." Och detta sägs alltid med tungan hängandes utanför munnen samt med en rynkande panna).
Jag: "En sax [saks]" och gestikulerar med fingrarna en sax.
Kollegan: "Åå du meiner ei [sååks]".
 
Jag veeet, jag borde anpassa mig efter Norge och börja tala dess språk till alla, men jag vill verkligen inte det, det känns så dumt och fel för mig att prata norska. Det är bara vissa som jag pratar norska med och det är med mina patienter, och med dom pratar jag norska helt naturligt (och flytande). Vet egentligen inte varför det är så, men så är det bara. 
 
Jag var hos en frisör häromdagen och en vän (Annie) kom förbi och gjorde mig sällskap en stund, och frisören ville bestämt att Annie och jag skulle prata norska med varandra så att han skulle förstå vad vi sa. Att hon och jag, som båda för den delen är skåningar, skulle prata norska med varandra det finns bara inte, det hade varit så otroligt onaturligt. Självklart är det oartigt att prata ett annat språk som någon i ett sällskap inte förstår, men norska och svenska som språk är ju så pass likt, jag menar det är ju liksom inte så att Annie och jag har hebreiska som modersmål.
 
Antalet gånger jag har fått höra att: 
"[SKAUUÖÖNE] det er ikke Sverige, det er Danmark det".
Eller att:
- "Skånsk det er ikke svensk, det er dansk-svensk det".
Det är alltså så pass många gånger att jag orkar bara inte höra det fler gånger. Och särskilt på krogen är det en vanlig företeelse att norrmän när dom vill vara lite extra härliga och stå ut från mängden att dom då ska försöka sig på att prata skånska med mig, och det gör mig otroligt förnärmad, jag börjar gnissla tänder och det ryker ur öronen på mig. Så numera säger jag istället (såklart på grov skånska) att jag är från norra Sverige, Östersund närmare bestämt, bara för att mind-fucka norrmännens hjärnor lite. 
 
MATEN
Denna eviga kamp att försvara det jag äter på lunchen är mycket tröttsam. Om man har med sig en kycklinggryta så är det konstigt, har man med sig kokt ägg så är det konstigt, har man med sig (egetbakat) knäckebröd så är det ännu konstigare. Och kommentarerna kring det som ligger på min tallrik slängs från höger till vänster!
 
- "Har du laget det selv?"
- "Ja".
- "Fra bunn?" 
-"Men ja!"
 
Att alltså inte äta halvfabrikat är tydligen väldigt märkligt för vissa (väldigt många) i Norge.
 
När jag hade med mig 2 kokta ägg till jobbet, sa en kollega till mig: 
- "Tar du med deg kokt egg på jobb? Det er en skikkelig god innsats, as!"
 
Jag var tvungen och fråga om han var ironisk men det var han alltså inte, han var helt enkelt innerligt impad av mina kokta ägg som jag tagit med mig i en plastpåse hemifrån. (Alltså hallå! Man tar fram en kastrull, fyller med vatten, lägger i ägg, sätter på spisen, och går och gör annat i ett par minuter, detta var då tydligen en god insats, och ursäkta mig men det gör mig förundrad). 
 
En stor tallrik med rostat bröd (4-5 skivor) bredda med lättmargarin och sylt, det är en helt okej lunch enligt vissa (läs: många). Men ändå så är det jag med min "kaloribombe" till lunch som många menar att det är jag som borde kolla upp mitt kolesterol, det är jag som borde läsa på om att det är farligt att äta äggula, det är mina kärl som är dåliga. Att jag får så fin, omtänksam och vetenskaplig baserad information om min egna kropp och hälsa under lunchrasterna är inte direkt det bästa jag vet... (Knappt mycket tandgnissel under dessa lunchraster kan jag lova).
 
Nedan har vi en bild av Oslos stora reklamsatsning från Nervesen (Norges motsvarighet till Pressbyrån). "En kaffe nytes sjelden alene. Kaffe og bolle 25:-" Denna bolle är ganska stor och naturligtvis sprängdfylld av socker och vete, och om man pressar den samman blir den lika stor som en yatzy-tärning. Dessa bollar är otroligt populära i Oslo, och köper man 3 på en gång får man dom till ett rabbeterat pris. Bollarna är vanliga till frukost eller mellanmål, och är verkligen perfekta för dig som vill gå omkring och småfisa en hel dag.  Bon appetit! 
 
 
 
Detta inlägg är självklart inte skrivet av bitterhet eller hat, det är givetvis skrivet med kärlek. Norge är ju trots allt ganska förtjusande. Ikke sant da?
 
 
p e a c e
 
 

RSS 2.0