unab

I morse tog jag tåget från Kapstaden till Muizenberg. Tog drygt en timme. Det fanns vissa skummisar, speciellt killen som satt mittemot mig, han hade endast en dreadlock i nacken och han satt och rullade en joint samtidigt som han sög på en napp (!) Märklig syn. Men till största delen av tågresan satt jag inklämd mellan två äkta ”big black mommas” så jag kände mig både trygg och säker. Det var lite mysigt till och med!

Tåget stannade precis vid stranden och min första tanke var: galet vackert! Samtidigt som jag tänkte att detta var ett skämt, eftersom det va sjukt crowded! Helt utan överdrift skulle jag tippa på att det va 250 personer i vattnet.

Eftersom det va nästan fyra månader sen jag surfade sist tänkte jag att en något stabilare bräda vore bra. Så jag hyrde en 7.2 funboard samt en helkroppsvåtdräkt. Frågade Gary som jag hyrde av om det var något speciellt jag borde veta innan jag sprang ut i vattnet. Han svarade att det fanns några hajar som chillade här. (Mamma: han skämtade). Jag var supertaggad!!! Idag va det ingen hajvarning. Men i början va det ändå lite läskigt att paddla och dingla på benen. Kändes lite som att kolla på skräckfilm med fötterna på golvet.

Trots ”våg-kriget” bland de andra surfarna, hittade jag ett ställe där jag kunde leka ganska så ostört.  När jag satt och väntade på en lämplig våg så hoppade fem stycken delfiner i en våg helt i linje med mig typ 30 meter åt vänster! Så jäkla coolt! De surfade liksom på vågen! Jag såg att de var glada! (Men där det finns delfiner, finns det fisk, där det finns fisk finns det hajar, men vaffan…)

Hur gick det då med surfingen? Jo, det gick svinbra! Visst kändes det lite ovant att surfa själv, att inte ha en surfcoach som kan putta in en i vågor och säga vilken våg som man ska satsa på. Men nu sitter det mesta i alla fall i ryggmärgen, så det gick faktiskt förvånansvärt bra! Jag har tidigare bara surfat på revbryt och surfet i Muizenberg är ett strandbryt. Fördelen med revbryt är att det finns ”safezones” (= där det inte finns några vågor). Här fanns ingen safezone så långt ögat kunde nå. Så här gällde det att PADDLA, och det mycket! (På de tre timmarna jag var ute satt jag ner och vilade i högst fem minuter – det va då jag såg delfinerna!) Fördelen med detta surfet är att man kan surfa sjukt långt på en våg, bokstavligen ända tills man har vatten till anklarna. Men sen har man en lååååååååååååååååång väg att paddla tillbaka.  

Jag har förbannat svårt att komma rätt i vågen för att surfa på facet. Så därför blev det mest surf på vitvattnet. Men detta va ju min surfpremiär på flera månader, och jag kommer surfa väldigt många gånger till här i Sydafrika! Men då ska jag komma ihåg att smörja in händerna, de har fått en röd färg med en skarp linje vid handleden.

Lyckan är som vanligt alltid total när jag surfar!

Tack Surfcamp Lombok!